Luftslottet som sprängdes

Nej tyvärr, A, jag är nog inte riktigt där än, d v s att tänka som en smal person. Än så länge gör gamla, envisa, dåliga vanor sig påminda och idag får jag motvilligt krypa till korset och erkänna att jag har tappat fotfästet.

Allt började egentligen i fredags. Jag kunde inte riktigt hantera alla ångestladdade känslor som kom över mig, och som jag tolkade var ett uttryck för att jag inte ville göra ett avbrott i Ren Kur. Igår mådde jag fortfarande inte bra - trots mina försök att intala mig själv att jag var på rätt väg. Jag kapitulerade fullständigt i att försöka komma till rätta med alla känslor, och valde den utvägen jag är van vid - nämligen att tröstäta. Fullt medveten om vad jag gjorde satt jag till slut där med godis och choklad. Med självförakt. Som ett straff för att jag inte var starkare än så.

Imorse vaknade jag upp och kände mig bättre till mods, konstigt nog. Jag tog en shake och insåg att kanske behövde tappa kontrollen för att väcka tävlingsmänniskan inom mig. Det fungerade tills i eftermiddags, då jag återigen åt onyttigheter, precis som att jag vill bevisa för mig själv att jag aldrig kommer att lyckas.

Vad är det som händer? Varför gör jag så här mot mig själv?

Med den här bekännelsen på pränt hoppas jag att jag kan begränsa skadan till helgen och inte ta med det här destruktiva beteendet in i nästa vecka. Jag vill nå min målvikt och jag vill aldrig, aldrig mer ha tillbaka de kilon jag har förlorat. Det här blir defintitivt min största utmaning hittills.