Framtidsspaning

Just nu har jag ett fullspäckat schema och dagarna går i ett rasande tempo, vilket känns riktigt bra ur ett viktminskningsperspektiv. Jag hinner inte frestas av diverse godsaker, utan håller mig gladeligen till mina shakes. Smidigt och skönt.

Ovanstående resonemang hoppas jag består även efter den här helgen, som går i festligheternas tecken. Jag känner mig stark och målmedveten, och kan känna doften av målgång nu. Därför ska jag återgå till ren kur/maxi redan på söndag för att därefter ta motorvägen till mina drömmars mål.

Den konkreta planen är uppnå 75 kilo, en vikt som är all time low i mit vuxna liv. När jag har gjort det ska jag genom bra mat och träning (längtar efter att ge mig ut på en löprunda och att få styrketräna) minska ytterligare ett par kilo.

Så ser min framtid ut på papperet. Men som vanligt tar jag en dag i taget. Och ett kilo i taget.

VÄGNING (efter 6 veckor)

Förra veckan blev det ingen vägning. Dels var jag fortfarande sjuk, dels hade jag ätit en massa kolhydrater som garanterat hade fått siffrorna att skjuta i höjden, vilket inte direkt är det ultimata sättet att behålla motivationen.

Den här veckan var jag beredd på +/-0, eller att kanske till och med bli uppknuffad över 80-strecket igen (hemska tanke!). Men nej, istället ville min kropp tydligen ge mig lite peppning som plåster på såren efter min sjukvecka: ett minus på nästan två kilo. YES!

Start: 12 april 2011
Vikt: 89,5 kg
BMI: 28,9
Midjemått: 98 cm

Vägning 24 maj (efter 6 veckor med Slanka)
Vikt: 78,1 kg (-11,4 kg)
BMI: 25,2 (-3,7)
Midjemått: 89 cm (-9 cm)

Att inte ge upp

Veckan som gått har varit ett enda stort töcken för de där friskhetssignalerna jag fick var falskt alarm. Istället har jag legat nerbäddad och varit riktigt, riktigt dålig ända tills igår. Både jag och bloggen har därför fått vara sjukskrivna.

Men nu, äntligen, är jag fit for fight och det känns skönt att komma in i rutinerna igen. Att sluta tycka så förbannat synd om sig själv, liksom. (Men som tur är tröttnar man på det till slut!)

Min shaker har också fått vila en hel del de här dagarna, även om jag har försökt att hålla mig till planen för det mesta. Dock har jag inte varit sugen på någon mat eller sötsaker i någon större utsträckning, vilket har gjort att kaloriintaget har varit relativt begränsat. Jag har oroat mig mer över mitt näringsintag än en viktuppgång, faktiskt.

Så, det är en pigg och frisk M som välkomnar slutspurten på min Slanka-resa!

Feberfrossa och frosseri

En högst ofrivillig bloggpaus blev det visst, och tyvärr har nog midjemåttet ökat lite sedan i lördags. Från ingenstans kom nämligen värsta sortens feber som slog ut mig fullständigt. Utan övriga förkylnings- eller influensasymptom har jag varit matt och fullkomligt orkeslös. På grund av diverse omständigheter kunde jag inte heller vara hemma och vila utan har varit tvungen att snällt kliva upp på morgnarna och ta mig till jobbet. Med feberfrossa och med gråten i halsen. Även om jag vet att det kunde ha varit värre, hade jag väldigt svårt att se det just då.

Då orkade jag helt enkelt inte vara duktig och hålla humöret uppe. Det gick bara inte. Så jag har kurerat mig med glass i stora lass, smågodis och riktig mat. Lite Karlsson på taket-medicin mitt i allt elände. Och det har hjälpt för stunden...

Idag mår jag snäppet bättre och värktabletterna har äntligen börjat ge önskad effekt. Nu vet jag att jag är på bättringsvägen igen, så därför finns det heller inga undanflykter till att äta.

Nu återgår jag till mina shakes.

Och när jag är helt kry igen kommer jag att vara tacksam över att jag gjorde det.

Cambridge vs Slanka

Jag fick en fråga angående skillnaden mellan Slanka och Cambridge och insåg att jag inte har reflekterat över det särskilt mycket. Same same but different, liksom.

Cambridgekartongerna har varit ett återkommande inslag i köksinteriören genom åren, och förra året gick jag ner knappt 16 kilo på att skaka ihop över hundra(!) kakaoshakes. Ibland festade jag loss på en mintchoklad också, men de övriga smakerna fick snällt stanna kvar hos konsulenten. Jag älskade Cambridge och det kändes som en trygg och säker viktminskningsmetod.

Därför blev jag lite orolig när jag såg att min konsulent hade bytt fabrikat. Slanka? Vilket löjligt namn! Men så åkte jag och provsmakade Slankas chokladmilkshake och blev helt såld! Eftersom smaken är avgörande (även om det fanns fler anledningar till att jag hoppade på tåget) och jag är rätt kräsen, kan jag faktiskt säga att Slanka överträffar Cambridge på alla punkter. God, lättskakad, klumpfri och mättande tack vare att varje portion innehåller mer vätska än vad Cambridge gjorde. Dock har jag inte vågat mig på några av de andra smakarna (än), men jag har bara hört positiva omdömen om dem också.

Så, det återstår bara att se om Slanka Maxi slår Cambridge Ren Kur på total viktminskning också...

Ord och inga visor!

Mycket ska man höra innan öronen trillar av...

Det första "visdomsordet" som jag tänkte berätta om kom för några dagar sedan. Min syster och jag diskuterade min viktminskning och jag berättade att jag initialt vill gå ner cirka 15 kilo, men att jag sedan ska försöka träna mig ner till en något lägre vikt. Jag vill ju bli stark och vältränad och det uppnår jag ju inte riktigt med shakes.
Ja det måste du! Det fulaste som finns är att vara smal-fet! säger hon bestämt.
Jaha, då är det bara att boka in några styrketräningspass i kalendern då...

Ovanstående "tips" tar jag ändå med ro; jag vet att jag tids nog måste forma kroppen och låta musklerna få arbeta ordentligt. För det har jag redan en strategi och min målbild föreställer en vältränad M.

Desto värre var det med det som jag fick höra idag... Ett sexårigt barn, som jag inte har träffat på länge, sprang fram till mig och gav mig världens kram. Gullig och underbar på alla sätt och vis! Tills hon utbrister:
Vad tjock du är! Du brukar(?) vara smal, men du är ju tjock!
Precis vad man vill höra när man har gått ner tio kilo. Jag blev så paff och lite ledsen att jag inte får fram något bra att säga. Då tar hon till orda igen:
Ja, du har tjocka ben. Och rumpan också!
Av barn och fyllon får man höra sanningen, eller vad brukar man säga?

Med andra ord finns det ingen risk för att jag kommer att nöja mig än på ett tag. Jag tar dessa ord som en hård piska och jag ska nu uppnå både drömvikten OCH drömkroppen.

Tack för att det finns ärliga människor där ute. Eller?

VÄGNING (efter 4 veckor)

Hurra! Trots min lilla utsvävning i förrgår kunde jag idag glatt konstatera att mitt första vikt-delmål är uppfyllt. Jag har äntligen sprängt 80-kilosvallen och har gått ner nästan tio kilo. Fy fan vad glad jag är!

Start: 12 april 2011
Vikt: 89,5 kg
BMI: 28,9
Midjemått: 98 cm

Vägning 11 maj (efter 4 veckor med Slanka)
Vikt: 79,8 kg (-9,7 kg)
BMI: 25,8 (-3,1)
Midjemått: 90 cm (-8 cm)

Nästa vikt-delmål är BMI 25 och det ligger bara tre kilon bort nu. Hepp!

Att rädda situationen

Igår hamnade jag i en sådan där knepig situation som det bara inte går att ta sig ur. Kvällen skulle nämligen tillbringas hos en bekant och premisserna var att vi alla bara skulle träffas och "hänga". Med en Cola light i väskan och med siktet inställt på att bli bjuden på en kopp kaffe traskade jag glad i hågen in genom dörren...

Värdpersonen hade då självklart ordnat en liten buffé med försmak av sommar. Gräddglass, jordgubbar och rosévin. Hjälp! Vad ska jag göra? Då bestämde jag mig för att göra en liten, men ytterst liten, avstickare från planen. Eftersom jag inte gärna skyltar med min pulverkur var det inget alternativ att spela det kortet. Och då satt jag ju med tom hand, för vem tackar nej till jordgubbar och glass en försommarkväll?

Jag gjorde det inte.

Ett halvt glas vin, lite glass och några himmelskt söta jordgubbar senare var det en förvirrad pulver-tjej som återvände hem. Vad hände nu? Dock bestämde jag mig rätt snabbt för att det faktiskt var värt det. Jag njöt av varje sekund, både av sällskapet och av vad jag åt och drack, vilket egentligen var rätt lite. En toppenkväll, helt enkelt!

Imorse när jag vaknade var jag back on track. Det var inget snack om att jag skulle spåra ur eller tänka destruktiva tankar. Jag känner mig stark och inriktad på att nå mitt mål. En underbar känsla!

Men även om gårdagskvällen förvånade mig en aning, är det ingenting mot vad den här kvällen gjorde; idag stack jag nämligen till gymmet och dundrade in på ett spinningpass för första gången på två månader. Vad hände? 2.0

Med andra ord tycker jag mig ha räddat situationen.

En ding ding värld

Det finns ett fenomen som jag har reflekterat över en tid nu. Ett förhållningssätt, kan man säga, som är sådär galet upp-och-ner-vänt. En del av mig tycker att det är skamligt och pinsamt, men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är hysteriskt roligt emellanåt. Och för att se det komiska i det här fenomenet hjälper det nog att ha lite humor och självdistans.

Jag syftar nämligen på den tabu-belagda jojobantningen som jag har kommit att bli världsmästare i på senare år. Vikten pendlar upp och ner beroende på viken årstid det är, hur vardagsrutinerna ser ut och hur många sociala tillställningar som är inbokade i kalendern. Upp och ner och upp igen.

Visserligen pendlar vikten litegrann för alla människor då och då. Många runt omkring mig pratar om sina två eller tre semesterkilon eller "Nu gäller det att hålla igen efter helgen". Jag fungerar inte riktigt så. Än. För mig handlar det om 10, 15, 20 kilo åt gången. Vissa personer i min bekantsskapskrets träffar jag inte mer än en eller ett par gånger per år, och jag ser aldrig likadan ut från gång till gång. Lyckligtvis har ännu ingen kommenterat min jojobantning, men det är väl bara en tidsfråga.

Med humorn som vapen får den här lilla insikten bli ett avstamp. Nu räcker det! Det här ska bli min sista viktminskningsperiod på mycket länge. För även om jag definitivt har förmågan att skratta åt mig själv är det ett bättre alternativ att kunna le åt en normalviktig, balanserad person i spegeln.

Tro, hopp och kärlek

Jag tror
...på mig själv och mina möjligheter att lyckas!

Jag hoppas
...att den här viktresan blir den sista!

Jag älskar
...att jag gav mig själv en ny chans och att jag tog den!

Snabba vändningar

Vad fort det kan vända! Ett långvarigt och oerhört välkommet högtryck har nu vägarna förbi Sverige och sprider glädje och värme till alla helgfirare. I måndags morse hackade jag tänder och förfasades över vinterns tillfälliga återkomst. Nu börjar sommarkänslorna vakna till liv och med det även lusten att ta sommaren med storm i en nyslimmad kropp. Härliga tider!

Det är inte bara vädret som byter skepnad, utan även min sinnesstämning. Efter att ha genomlidit tre ganska sega, otåliga veckor med Slanka har humöret stigit i raketfart och jag studsar leende fram likt en Bumbibjörn.

Och idag ska den här bumbibjörnen njuta av att ha sommaren i sikte!

Min första belöning

Idag har jag haft en sådan där vansinnigt underbar dag då allt har gått smidigt och lätt. Så även jag! Jag känner mig sprallig och pigg och njuter i fulla drag av att vara ett par storlekar mindre. Äntligen verkar det vända.

Därför var det perfekt tajmat att jag hade ett inbokat frisörbesök idag. Klippning, toning, hårinpackning och hårbottenmassage blev en underbar belöning för vad jag har åstadkommit hittills. Dessutom slog det mig att mitt ansikte har blivit mycket smalare, en stor skillnad mot när jag satt i frisörstolen för åtta veckor sedan.

Så, med ett nyfixat hårsvall, är jag redo att ta mig an de sista kilona.

Mina viktdelmål

För att kunna behålla motivationen över tid gäller det som bekant att hitta en inre drivkraft som gör att man inte backar ur när det känns sådär överjävligt tufft. Min drivkraft är bland annat att jag vill uppnå den där smal-känslan igen: att med lätta steg vandra fram i livet, att vara nöjd med spegelbilden i provhytten och att komma i merparten av kläderna i garderoben.

Jag har tidigare formulerat delmål som har handlat om just det, nämligen att komma i ett par byxor och jeans i mindre storlek samt att uppnå känslan av att - för en gångs skull - vara nöjd med vikten.

Bortsett från de delmålen har jag också konkreta vikt-delmål:

Mindre än 80 kg
Ett stående mål som jag alltid har satt upp när jag har viktminskat. Det känns betydligt bättre att väga 79,9 än 80,0. Faktiskt. Dels för att jag brukar trivas bra med min kropp mellan 75 och 80 kilo, dels för att det känns närmare målet då. Man har rätt förstasiffra, så att säga!

77 kg
BMI 25-gränsen och normalviktig på papperet. Jag längtar efter den dagen.

75,9 kg
Vikten jag uppnådde i fjol och den ska tangeras!

Mindre än 75 kg
Mitt stora slutmål på min SLANKA-resa är att väga mindre än 75 kilo. Och det målet är bara några futtiga kilon bort nu.

Äventyret fortsätter, och jag ser fram emot att bocka av delmålen. Ett efter ett.

VÄGNING (efter 3 veckor)

Jag fruktade verkligen dagens vägning och har till och med funderat på att byta strategi om minuset skulle vara lika blygsamt som förra veckan. Men snacka om att oroa sig i onödan:

Start: 12 april 2011
Vikt: 89,5 kg
BMI: 28,9
Midjemått: 98 cm

Vägning 3 maj (efter 3 veckor med Slanka)
Vikt: 81,6 kg (-7,9 kg)
BMI: 26,3 (-2,6)
Midjemått: 92 cm (-6 cm)

Cirka åtta kilo på tre veckor, alltså. Och det märks nu! Midjemåttet har också minskat och de där försvunna centimetrarna i midjan innebar att jag drog på mig ett par jeans i storlek 40 dagen till ära. En framgång i sig!

Nu är det raka vägen mot 70-talet!

May and me

Äntligen är vi inne i årets härligaste månad (trots att haglet naggade hårt på min hjässa tidigare idag) och jag känner mig full av livslust och glädje just nu. Min valborgshelg blev en mysig och lugn tillställning i trevligt sällskap och även om det (som vanligt) är tufft ibland är jag så oerhört glad att jag klarade den utmaningen. Att vakna upp på måndagen och vara nöjd är en obeskrivlig känsla ju!

Idag är det sista dagen på min tredje vecka... Hisnande! I veckan blir det vägning och nu VILL jag ha ett litet skutt neråt på viktminskningsstegen.

För jag trotsar haglet; maj ska bli årets bästa månad på alla sätt och vis!